Så nu har jag hunnit varit hemma i några dagar, och nästan landat. Jag anser fortfarande att lägrets värld är bättre än världen utanför och hade gärna stannat i lägerbubblan lite till. Att få bo i en värld där alla är en vän och utan krig, svält och elände är underbart. Men det får en att fundera kring varför den riktiga världen inte kan fungera på samma sätt.

Det första jag läste på planet från Köpenhamn var om svält i Afrika och kaos i London, då insåg jag hur mycket bubblan vi bott i var värd och ville genast tillbaka till den.

Jag kan inte säga så mycket om lägret mer än att det var en av de bästa upplevelser jag någonsin haft. Utöver det blir det bara svårt att förklara för någon som inte varit där hur stort, fantastiskt och underbart det var där. Nu gäller det bara att bli klar med skolan så man får jobb så man har råd att åka till Japan om fyra år, för visst vore det underbart att träffa alla igen. Man kan förstås hoppas att man träffas tidigare än så, och nu har man verkligen en vän i alla världens hörn.

Idag är det också sju veckor kvar tills jag lämnar Tyskland och kommer tillbaka till Stockholm, för hur länge är oklart, men för scoutingens skull hoppas jag på ett tag. Har fått en nytändning som brinner ordentligt bra och vill massa igen. Gäller bara att inte engagera sig i för mycket saker.

Nu gäller det att jobba ordentligt igen, försöka hitta jobb (någon som har någon idé på vart?) och ta sig i kragen och bli klar.

Ja, jag är lite tankspridd just nu, inte riktigt landat från lägret, vilket är varför den röda tråden idag är väldigt ljusrosa och svårhittad…